Lördag kväll spenderade jag på ett alldeles fantastiskt ställe i London. Souk Medina i Covent Garden. Vi hade redan ätit när vi hittade dit så vi provade bara drinkmenyn - men vilka drinkar! Alla med marockanskt tema och så otroligt goda. Tack och lov inte heller särskilt starka utan man kunde lätt dricka ett par stycken utan att alls känna sig påverkad.

Men framför allt var det atmosfären och musiken som fick mig att känna mig som hemma. Vill man ha lite marockansk känsla när man är i London är det till Souk Medina man ska gå. Ljudet var lagom högt för att man skulle kunna sjunga/dansa med men ändå inte så att det förhindrade konversation. och framåt elva bjöds det även på lite magdans. (Och några av oss gäster blev uppdragna för lite dans. Yay.) Till och med vattenpipan kändes bättre än genomsnittet.

Musik-, drink- och danslycka på ett och samma ställe. Eufori!

Igår hade vi julfest och var ut till kontoret i Bromma för mat, pingis och karaoke. Det var en klassisk vimla-på-kontoret-fest och så snart maten var uppäten och undanplockad var det tre rum som gällde;
Köket - för stilla småprat.
Pingisrummet - rundpingis! Inget annat.
Karaokerummet - skrål.

Varken pingis eller karaoke är något som jag brukar ägna mig åt, men igår “slog jag ut håret” (som min chef brukar säga) och testade båda grejerna efter några timmars försiktig iakttagning. Jag lyckades vinna en omgång pingis (av enbart två), men karaoken var den som till slut lockade mig mest. Först kring halv fem imorse (!) klingade den sista låten ut och vi är många idag som går med lätt rossliga halsar.

Det som överraskade mig var hur rösten efter ett par timmar faktiskt mjuknade och tillät mig både ta i mer och högre. Jättetrevligt att upptäcka efter mer än tio år av icke aktivt sångliv - rösten bär om jag bara väcker den. (En andra överraskning var hur oblyg jag har blivit - att jag faktiskt ställer mig och sjunger så där inför andra, människor som jag inte ens känner särskilt bra.)

Tre bra karaoke-låtar för Sabina:
Heaven on Earth med Belinda Carlisle (Shit vad rolig den var att sjunga i duett med Johan!)
Eternal Flame med Bangles (De får faktiskt skylla sig själv som valde den åt mig och Cissi, jag kan den för bra för att inte spela ut helt.)
Overload med Sugababes (Cool duett med Anders!)

Nu har jag två fina biljetter liggande på bordet bredvid mig, för på lördags ska jag mingla till musikfilmsfestivalen Popcorn för att se film av och lyssna på Saint Etienne.

Saint Etienne visar sina filmer för oss, sit back and enjoy: Kortfilmer om härligt sunkiga Londonkaféer, en film om Olympiadområdet i samma stad, med mera.

Saint Etienne är popgruppen som plötsligt har inkluderat film i sitt arbete. Såg filmen Finisterre för några år sedan på just Popcornfestivalen. Det är som en musikvideo för hela albumet för samma namn, fast samtidigt så mycket mer. Ska bli kul att se vad det blir på lördag.

ps. Dessutom fick jag biljett nr 27!

I fredags hamnade jag helt oplanerat på Kulturhusnatten i Stockholm. Sist ut på scen högst upp i Kulturhuset spelade Golbang och precis som Angelica på Magdansbloggen så gillade jag deras framträdande otroligt mycket.

Därför kändes det rätt naturligt att i söndags låna med sig en skiva hem från biblioteket. Men ack sådan skillnad. Visst känner jag igen melodierna och svänget - men Golbang gör sig absolut bättre live. Skivan Song of praise… är visserligen sex år gammal, men det känns lite hemmastudio med typiskt keyboardsound och inte särskilt mycket djup i varken sångröst eller instrument.

Nej, jag siktar in mig på Nalen den 15:e november istället. Mycket roligare.

Jo, klart det är it-snubbar på plats på it-branschens egen rockgala: eBiz Rock, men det kändes som en helt vanlig fest/konsertkväll. När jag anlände hade jag missat 1½ av totalt fem framträdanden, och jag lyssnade nog generellt mer på de jag pratade med än de på scenen. Men kul med ett sånt mixat event; it behöver inte bara vara en massa datorer hela tiden. Och fest kan vara mer än sprit och mat.

Vinnaren av årets tävling känner jag till sedan gymnasiet, redan då var han väldigt engagerad i både konserter och musikaler. När han klev upp på scenen berättade jag för en vän att den låt jag mest förknippar med Jesper från gymnasietiden är låten “Mustang Sally” eftersom han sjöng den så ofta kan kunde. Desto roligare blev det då en av låtarna han framförde i onsdags på eBiz Rock var just “Mustang Sally”…

Man ska testa något nytt sa vi och klev i fredags in på Golden Hits på Kungsgatan i Stockholm. En av tjejerna i sällskapet hävdade att eftersom det alltid är så lång kö utanför så måste det vara ett bra ställe.

Direkt efter entrén sjöngs det karaoke. Ok, men inget för oss.

En trappa upp hittade vi schlagerbaren och ett knökfullt dansgolv där det både dansades, mimades och sjöngs.

Ytterligare en trappa upp trodde vi att det var mer rockbar, men det visade sig vara 80-talsmusik. Inte riktigt lika lockande så kvällens melodi blev schlagermelodi. Och vi dansade.

Många låtar kändes igen, både från i år och från när jag var litet skrott på lågstadiet. Men genomgående kunde de allra flesta sjunga med i låtarna. Speciellt Linda Bengtzing lockade tjejerna till både skrålsång och allehanda roliga poser.

En av våra utländska gäster stod fascinerad över att vi svenskar så glatt kunde dansa till vår egen musik. Han erfarenhet sa tydligen annat, och i Holland är schlagertraditionen inte riktigt lika stark, i alla fall inte så att han kunde minnas sig ha sett en hel bar/klubb enbart med schlagermusik.

Ja, wow. Det är ett under att jag kan gå idag så som jag har dansat.

Vid fem-tiden igår var jag på plats vid Street i Stockholm för att förmingla, äta lite middag och se showgruppen Layali uppträda. Och vid 18.00 var det dags för konsert med Gawaher.

Ack, så sorligt tomt det var i tältet. Jag skämdes nästan för hur få det var som hade tagit sig dit. Men musik och dans blev det ändå. Sudansk-egyptiska Gawaher är absolut en speciell och nära artist, större delen av konserten spenderade hon nere på en liten mini-catwalk på golvet hos oss i publiken och hela tiden bjöd hon upp folk ur publiken för att dansa för henne och för oss andra. Riktigt roligt, en närkontakt som man sällan ser i konsertsammanhang.

Och dansa gjorde jag hela konserten genom - stå still var inte ett val.

Sedan blev det bara en timmes paus innan det återigen var dags att mingla in i konserttältet för att lyssna på (och dansa till!) Hisham Abbas - och genast var det mer drag i publiken. Låtarna fungerade bra mycket bättre live än Gawahers och även om konserten inte alls kändes lika personlig och intim så var det desto mer “röj”.

Och dansa gjorde jag hela konserten genom - stå still var inte ett val.

Visst låter det som om två konserter borde vara tillräckligt för en kväll? Men icke. Josefine är nog inte förvånad, visst självklart var jag efteråt tvungen att studsa in på Re:Orient Club på Street. Och där blev det ytterligare två timmars dans, studs och dans till härligt musik från mellanöstern.

Stå still var inte ett val.

Lördagkvällen på Street goes Middle East var otroligt trevlig, en riktig energikick.