Först var det Hakim på Kägelbanan som totalt nockade mig och M. Nu på söndag får Stockholm besök av Khaled. När jag någon gång kommer mig för att skriva det där tilltänka inlägget om hur det kommer sig att jag började lyssna på orientalisk musik så kommer jag att inleda med just Khaled. En av hans skivor följde med när jag flyttade till Marocko och jag kom att lyssna på den en hel del; han blev mitt första möte inte bara med musiken utan även kulturen och livet i allmänhet i ett Nordafrikansk land.

Idag åtta år senare har jag ännu fler kopplingar till Algeriet, Khaled och speciellt en av hans låtar, och konserten på söndag kommer bli något alldeles extra.

Vilken utmaning jag fick av Josefine. Jag gillar ju summeringar och tillbakablickar men det här har varit svårt. Dock tror jag att ni kan se en viss röd tråd.

Musiklista 2007 á la Sabina

* Bästa musikupplevelsen?
Det står nog lika mellan Oum Kalthoum-konserten i oktober och Saad på Berns i juni.

Hedersomnämnande går dock till första gången jag framförde min egen koreografi till Natacha Atlas låt Bathaddak.

* Bästa inköpta skivan?
Jag har ju inte köpt så många skivor under 2007, men i somras då jag grävde bland skivorna hos Virgins musikaffär på Picadilly Circus i London och hörde första takterna till Tiky Tiky Boom på en samlingsskiva med Emad Sayyah insåg jag att jag var tvungen att köpa skivan. Låten var så härligt galet poppig och tramsig - och flera av låtarna har kommit till användning under hösten.

*Bästa låten i mp3-spelaren
Tehayeini med Maria från Libanon! Årets må-bra-låt!

Övrigt vill jag tillägga
Dans

Dansdansdansdans

… och dans.

Jag och Josefine pratade i telefon sent igår kväll och precis när vi skulle lägga på var vi bara tvungna att lägga till:

Josefine: Åh, jag ska på opera imorgon!

Sabina: Och jag ska på dans imorgon!

Födelsedagshelgen har börjat för oss båda, för min del redan igår kväll på en restaurang i Amsterdam.

Vi gick till restaurangen Casablanca, som inte alls var marockansk utan gick på temat cirkus/Casablanca-filmen. Hela restauranglokalen var tapetserad med massor av gamla cirkusaffischer och när vi ätit klart för- och huvudrätt blev samtliga i matsalen uppjagade till övre våningen där “en dam väntar på er”.

Vi fick kliva in i en otroligt charmig och liten teater och fick oss en typ av cabaré/halvkaraoke/varité. Mycket riktigt väntade en glitterklädd dam på oss tillsammans med en mikrofon, en minidisch och ett blad med blandade och tydligen helt obegripliga ord på som fick agera låtmeny. Vi i publiken fick välja låtar och när hon lyckades charma de utsatta tillräckligt bra fick hon även med sig folk på scen. På den tjugo minuter som föreställningen varade (därefter fick vi efterrätt i matsalen igen) hann hon sjunga på både tyska, engelska, holländska och franska, alla mer eller mindre kända låtar - men när holländarna drog igång en helt hysterisk allsång på en nationaldänga var vi andra helt lost. Doktor B någonting hette den.

Efter den kombinerade scen- och matupplevelsen gick vi in i den tillhörande puben där tjugomannablåsorkestern “de Bucket big band” precis skulle till att dra igång kvällens spelning. Lokalen var pytteliten och fullpackad av öldrickande gäster men ändå kändes det aldrig trångt trots att jag stod precis brevid gitarristen medan bandet spelade. Höjdpunkten var när blåsinstrumenten rörde sig ut i publikhavet och plötsligt, medan tempot, takten och musiken fortsatte att pulsera, stod jag helt inringad av fyra trumpetare. Det var så otroligt coolt att befinna sig mitt i musiken, mitt bland musikerna, totalt inne i hela upplevelse. Och de spelade så bra.

Behöver jag lägga till att jag hade extremt svårt att stå still till igår kväll? Till och med när vi vandrade genom Red light district tillbaka till hotellet vickade rumpan på mig, nöjd över att födelsedagshelgen inleddes redan torsdag kväll.

Bra musik och dans, sedan är jag nöjd.
Grattis till Josefine på födelsedagen!

Jag skulle så gärna vilja säga att söndagens konsert med Manu Chao var bra. Men jag kan inte heller säga att det var tråkigt eller att jag inte nöjt av den medan jag var där, för det gjorde jag.

Manu och hans Radio Bemba Soundsystem lämnade inte kvar en långvarig känsla hos mig. Kanske förväntade jag mig mer Manu och mindre rock, eller kanske hade jag inte lyssnat tillräckligt mycket på de nya låtarna. Visst dansade jag under större delen av konserten trots sittplats och visst hade jag kul medan det varade (bortsett från att jag ledsnade lite efter typ tredje-fjärde extranumret), men när jag var hemma igen och nu när det gått ytterligare några dagar så tänker jag inte på konsertupplevelsen längre.

Tråkigt tråkigt.

Annat är det med förra fredagens konsert - den har jag fortfarande i minne och hjärta.

När jag vaknade i morse så var jag fortfarande kvar i bubblan från igår och gårkvällens konsert på Konserthuset i Stockholm; Oum Kalthoum - röst för en hel värld.

Solisterna Nehad Fath Allah och Reem Kamal framförde tillsammans med Kairooperans Oum Kalthoum-ensemble och dirigenten Selim Sahab flera klassiska Oum Kalthoum-stycken och även om jag lyssnat på hennes musik en del redan så gav konserten en helt ny dimension.

När de tretton kostymklädda musikerna kom in på scen kändes det som om jag satt inför en klassisk västerländsk konsert och när de första tonerna drog igång blev det en helt underbar kulturkrock; det är första gången jag mött orientalisk musik i ett för mig typiskt västerländskt sammanhang/miljö. Det handlar ju bara om mina egna erfarenheter och fördomar egentligen men det var en helt underbar upplevelse och jag log genom större delen av konserten. Det är sällan jag får chansen att gå på orientalisk konsert och det här var den totala motsatsen till Saad på Berns i somras.

Under dagen har jag, med ett par avbrott för oväntade familjebesök, lyssnat på den igen på SR:s arkiv eftersom konserten även direktsändes i radio. Och minnet av igår lever kvar en stund till.

(Dessutom måste jag dricka champagne tillsammans med trevligt sällskap oftare. Godis, gott.)

Du, Josefine. Vad är det här för fasoner? Är vi så intrasslade i musik att vi inte orkar lyfta nosen till datorskärmen?

Medan Josefine har grävt ner sig i en musikuppsats så har jag själv inte alls grävt ner mig alls utan mest bara sprungit runt och upplevt. Till exempel så var jag, Nina och Hanna på konsert med Lars Demian för ett par veckor sedan. Han hade turnépremiär på Södra Teatern och det var en väldigt fin och som vanligt rolig konsert, texterna är större delen av musikupplevelsen och även om jag nu hunnit höra de flesta av låtarna några gånger redan så blir det alltid en tumme upp.

En vecka sedan hamnade jag oplanerat på ytterligare en konsert. Den gången var det Paris som hade folkparksspelning på en privat fest, bara ett par dagar innan releasen av deras nya album och tillika tungvrickare The landlord is kind enough to let us have our little sessions.

Nu ser jag fram emot Manu Chao på söndag samt förhoppningvis ytterligare musikupplevelser före det. Kanske lite Oum om sällskapet ställer upp…

Josefine, vad gör du?

Borde man inte kalla det dansplats istället för ståplats på konserter?

Så mycket “way out” är det inte om man ser det från att jag bor nära men ändå är jag inte där. Biljetterna med skyhöga priser och arbete har hållt mig på längre avstånd. Får man ta över tusenlappen för tvådagarsbiljetten och 700 för en dag? Antagligen. Jag gillar tanken på att Göteborg har en egen festival. Stan har en massa musikevenemang men inte förrän 2007 får vi en festival, det var inte en dag för tidigt =)

Ombyte förnöjer som man brukar säga.

Jag hann knappt kliva i land på Ön innan jag, utan större övertalningsproblem, blev iväglurad på en eftermiddagskurs i medeltida dans. Ja jösses. Tre timmar i stekande solsken och det var steg åt ena hållet, steg åt andra hållet, lite flirtande med sin egen dam (ont om herrar så jag fick vikariera), lite flirtande med en annan dam innan man helt fräckt bytte till sig en tredje dam att dansa vidare med. Och så ett fingerknäpp, nytt steg och så snabbt springa runt i liten ring.

Det är en otroligt social dans, till skillnad mot det jag vanligtvis dansar, och rätt snart hade man dansat med de flesta närvarande damer.

Kvällen därefter var vi på skymningskonsert i en ruin mitt inne i stan och lyssnade på Poeta magica. Kul att lyssna på ny musik, men det var lite för långsamt och lite för mycket samma sak hela tiden. Men konserten hade sina ljusglimtar då det ryckte lite i kroppen. Och det är jättekul att få höra helt andra instrument mot vad man är van vid; nyckelharpa och säckpipa hör inte till vardagen.