Ovan titelrad kan imponera på många, jag har hört både det ena och det andra. varför är jag då inte lyckligt skrattande när jag sitter inne i 30 graders värme med samma värme utanför fönstret medan jag skriver.

Jag börjar bli övertygad om att denna uppsats har ihjäl mig. Snart

*värmeslag*

Jag har inte kunnat lyssna på min musik de senaste dagarna men nu tror jag det börjar släppa. Den där nya mobiltelefonen som är så mycket mer än en telefon har dessutom visat upp sina fördelar. Till exempel kan man spela upp en låt för en vän ute på stan utan att man behöver tråckla med sladdar till små hörlurar, och man behöver inte heller sitta tätt med huvudena ihop utan den ena av oss kan visa upp den tillhörande koreografin utan att sitta fast i tekniken.

Och det sista jag gjorde igår kväll var att lyssna på den där låten som är så stark och så speciell för mig. Musik kan göra både gott och ont, men musikminnen får man aldrig förlora.

Det är en månad innan D-uppsatsen i Musikvetenskap ska vara klar, första måndagen jag inte har panik över att ännu en vecka har gått. Jag vet vad jag ska göra, vad som är kvar och ungefär vad jag behöver hjälp med sen när jag har gjort det återstående.

Men det finns alltid en önskan om att göra det som inte är ett måste. Jag har lekt med färg, ord och bilder i helgen som var och jag hann och tänka “men tänk om jag skulle ta och skaffa mig en utbildning i webb och layout istället”, samtidigt som jag vet att i vilket arbete som helst blir det måsten och drömmar om någonting annat. Denna uppsats får mig att vilja vara kreativ. Jag vill till och med baka, JAG! kanelbullar dessutom. Jag bakar inte kanelbullar men eftersom jag gillar den lilla detaljen om att bryta av de mönster som annars är invanda så varför inte. Efter uppsatsen ska jag baka bullar - om längtan är lika stark. Just nu står det ett alldeles för stort havrepaket med sin baksida emot mig med receptet på chokladbollar som mycket väl kan bli av innan uppsatsen är klar Oavsett vad så har jag inte drömt om att vara bagare under min skrivperiod men viljan att skapa med händerna finns där så jag kanske bara ska se detta som en sak att gå igenom medan uppsatsen arbetas på och inte ett nytt karriärsval, oavsett om det är grafiskt eller bakning.

Nu är det två timmar med full koncentration som gäller. Uppsatsen är trots allt intressant, alltid något.

Jag är spindelrädd men klarar numera av att ta hand (läs mörda dem brutalt med dammsugaren) om dem om jag får hjälp och coaching via telefon. Denna kväll var det Sabina som heroiskt ställde upp för att tala om för mig att jag skulle andas osv.

Mitt i allt så säger hon:
Nu har jag blandat ihop två sånger: Lilla snigel och imsevimse spindel. Mycket riktigt, spindeln var imse och han skulle ha aktat sig för att gå in i min lya.