Michael Jackson har avlidit och världen visar stjärnan sin respekt och hyllar The King Of Pop.
Var fanns dessa hyllningskörer när spaltmetrar skrevs om allt annat än hans musik?
Jag menar inte att hyllningskörerna skulle vara onödiga på något vis, hans musik är genomproducerad och ett bra hantverk, men hans storhetstid som popartist är redan över. Skillnaden, som jag ser det, är att upphovsmannen till låtarna har avlidit. Titeln som King of Pop har inte förändrats men hans produktiva bana har inte haft samma stadga de senaste åren så egentligen så är det bara upphovsmannen som inte finns längre. King Of Pop är fortfarande en titel som är skapad av dem som givit honom hans stjärnstatus och på så vis så finns det ju kvar.

Jag har hittat Lily Allens nya skiva och spår åtta heter “Fuck you”. Jag har fastnat för den men det är ju sällan läge att nynna på den i sällskap av andra. Shit happens

Jo men visst är det så =)
Jag var på GöteborgsOperan i veckan och såg operetten Läderlappen. En av karaktärerna var väldigt lik dig, Sabina. Kanske lite längre och ljusare hår men helt klart lik. Nu spelade denna kvinnan en byxroll (även om det var uppenbart att rollen spelades av en kvinna, ag säger inte att du är manlig ) och utan peruk kanske likheterna inte hade varit där men det var kul att se.

Jag vet inte vad som är värst. tentaångest eller Melodifestivalen.
Nu är detta program det enda jag hittills sett detta år men det verkar bara gå ut på att jag som tittare ska rösta. Nu finns det ännu en omgång av röstning till skillnad från föregående år. man röstyar först ut fem låtar som går till en andra omgång. Sedan kommer det en duell mellan två av de fem och sedan är det en annan duell mellan de andra två.

Det är tre omröstningar. Det liknar mer en mjölkningsprocess.

Jag tror att denna gnälltant ska ta sig ut på krogen istället

Jag tyckte innan att jag var avundsjuk på de som använde Spotify dagligen. Sedan började mitt intresse svalna en aning för att sedan anse att det kanske var lite överskattat. När jag hann tänka den tanken såundrade jag inte om det var ett sätt att förhålla sig till avundsjukan jag hade först. Efter ett tag tänkte jag att jag skulle skaffa det. Då blev jag skraj. Jag blev skitnervös och fick för mig att hela världen nu skulle veta allt om Josefines musiksmak (ja, det låter skittöntigt, jag vet). I helgen ringde jag Åsa som snällt fick lugna ner mig med att inte en käft vet något om vad jag lyssnar och att det inte är ett socialt (musik-)forum där man kan bli polare med sin mosters kusin på andra sidan jorden (likt Facebook). Jag joinade. Köpte det och planerar att senare göra om mitt konto till ett gratiskonto, det går nämligen finfint.

Nå, var det något att vara avis på. Jo lite, jag upptäcker gammal musik och andra tolkningar av den sanningen jag levt med. Ny musik och gammal musik och det är helnice. Tillgängligheten är enorm även om jag tycker att accapellamusiken är lite tunn i förhållande till andra genrer. Jag ångrar mig inte även om musiken som ligger i min spelare i jackan känns mer värdefull trots allt.

Det börjas snacka om nått som heter Spotify där man gratis kan lyssna och fixa låtar. Jag fattar inte mycket och det verkar coolt och bra. jag vill också ha!

Läs detta och så vet jag att du också vill ha sen

Det verkar inte vara att bara gå in och regga sig en domän och starta. Jag får försöka bring klarhet i detta.

Du Sabina, ett fett grattis till oss. Det är vår dag idag =) Jag gillar dig. Kram

Det är sju månader sedan jag storhandlade musik i Libyen. Och fortfarande finns det massor av skivor att upptäcka. Jag har funderingar på att göra en koreografi till nästkommande helg, men jag har inte hittat min låt än. Och eftersom man inte bara ska gå och vänta på grejer så har jag nu djupdykt ner i högen. Här ska letas musik.

Bästa låten hittills, Masrya, ser jag inte som koreograferbar. Det är klurigt att hitta en låt som både är kul att lyssna på och som jag kan dansa till. Publiken måste påverkas lika mycket av båda ingredienserna.

Och så ett litet grattis till oss båda så här på den stora 27-dagen. Det finns tolv dagar om året, men just denna är ju lite större än de andra. Kram, Josefine. Tack för att du är du.

ps. Har fiskmåsen börjat sjunga vaggvisor än?

Det kom ett paket per post idag.
I paketet låg det bland annat en massa skivor med musik jag aldrig tidigare stött på.
“The Celophane Flower” är först ut och ska jag försöka mig på vad det lutar åt skulle det vara en blandning av sövd Kent och entonig Winnerbäck på engelska. det bjuds inte på variationer så det stör direkt men det var spännnade. Skivan heter “in their best album so far”. jag hoppas att de inte har gjort nått innan…

Det som inte får hända hände idag.
Jag gjorde en fantastisk spellista igår på min gamla mp3-spelare. iPodens batteri var slut och jag hann inte ladda den. Jag var skitstolt över min spellista som hade jazz och rock som jag inte hört på länge. Jag såg fram emot att åka spårvagn idag helt enkelt.

Jag laddar den hela natten och drar ut dn på morgonen för att springa ner till spårvagnen. Jag slår på spelaren medan jag går och hör:

“Hå och Hej med Farbror Frej”…fatta min förvåning!

Jag hade glömt att spara innan jag drog ur spelaren och det som fanns kvar var tydligen en låt av galenskaparna, och det var det enda som fanns…snopet!

Jag har en ny granne.
Han pluggar till musikalartist.
Killen har en favoritlåt va och han sjunger den relativt ofta.
Tommy Nilssons “Öppna din dörr” - ofta i en alldeles för hög tonart.

Killen har även gitarr som han spelar sent på nätterna på.
Dock tror ja att den söndag för någon månad sedan var värst.
En timme Tommy Nilsson fast med grannen, tre timmar med samma ackordsslinga på gitarren och sedan, som pricken över i:et, plockar han fram en klarinett och spelar “Spanien”.

Lite to much om ni frågar mig.
Nu gastar han igen.
Undra om jag ska skrika tillbaka?